thisissogoinginmyblog

Ju äldre jag blir desto klokare blir jag. Jag är fortfarande temperamentsfull och impulsiv men jag lär mig. Jag har accepterat att människor sällan når upp till mina förväntningar och det är okej. Snacket bakom ryggen får man leva med och jag mår inte direkt sämre av det. Det är bara en bekräftelse på att mitt liv är mer intressant än deras.

Att ljuga mig rakt upp i ansiktet är däremot helt fucking oacceptabelt. Har jag blivit så bullshitad som det sägs att jag blivit så är det faktiskt bara att gå därifrån. För två år sedan hade jag blivit arg men nu är jag mest orolig över mitt omdöme. Är det verkligen så dåligt att jag ger en falskt människa all min tillit?

Hoppas inte det.






Fan vad jag saknar mina syskon, ni är guld.