Men vad kul att det går så jävla bra för dig då.
Hemma efter jobbet. Utan någon annan, inte full - inte hög. Vill bara spy på det. Fattar inte varför jag mår så jävla pissigt dåligt. Tappat allt. Och jag har inte en aning om varför. Har börjat bete mig som ett as. Lugnet jag hade för en vecka sen är borta och jag kan inte chilla. Kan inte äta, kan inte sova, kan inte ge gensvar på andras känslor. Sov hos D igår. Han lättade på hjärtat och talade om hur mycket jag betyder för honom. Hur glad han var att jag inte träffar V längre för att då kunde han få en ärlig chans. Jag stack innan han hann vakna och sket i att svara när han ringde. Vem gör så egentligen?
Han var på jobbet hela kvällen. Tittade på mig med den där blicken. Blicken som skapar kärlek om den finns hos båda. Men den finns inte hos mig. Tyvärr. Dröjde sig kvar till halv fyra. Frågade om han skulle vänta på mig. Såg ut som han dog lite inombords när jag sa att jag inte ville. Jag tänkte att det är bättre att bränna honom nu så han inte lägger ner mer energi på det här. Kände mig ganska hemsk men det gick över.
Innerst inne vet jag vad som gör att det känns som hela världen hänger på mina axlar. Men det vågar jag inte erkänna ens för mig själv. För det är så satans patetiskt.
Jag borde kanske skaffa två pojkvänner som en del gör. Det verkar man ju bli lycklig av.
